Amenåh!

Fan vad skönt det hade varit om man hade kunnat amputera bort typ hela rygg- och nackpartiet och uppgradera det till en version som faktiskt fungerar!

Back to business.

Här får ni en bild på mig. Intressant va?

Tillbaka på jobbet. Tillbaka i vardagen. Det var hemskt trevligt på Åland måste jag säga. Vägen dit var kul, vistelsen där var kul, allt var kul förutom som vanligt hemresan. Jag HATAR hemresan från Åland. Men det var det värt. Vi gjorde allt från att promenera till att dricka öl i solen till att bada bastu och spåra ur på dansgolvet som i det här fallet var Malins vardagsrumsgolv.

Anyway. När jag kom hem möttes jag av en nystädad lägenhet, nytvättade kläder, en fin pojkvän och en fin katt. Och färdig middag, vilket var fantastiskt med tanke på att jag var så hungrig så jag hade kunnat börja gråta över vad som helst i princip. Det blev spenatsoppa med ägg och jag lyckades trycka i mig tre mackor. Därefter åt vi choklad och gummi berli som jag hade köpt på båten och kollade på en ny serie. Närmare bestäm Flash Forward. Den kan jag VERKLIGEN rekommendera. Fasen vad bra den verkar. Tack Oskar.

Och något som konstant ekar i mitt huvud efter denna helg är det här. Så sjukt roligt!



"You and him, in the nude..." Hahahahaha! Klockrent.

Hoppas allt är bra med er!

Åland

Där är jag nu. Överraskade en gammal vän från Gävletiden. Hemskt trevligt, vi har suttit ute i solen och druckit öl!

Nu ska vi spela Buzz!

Vi hörs på måndag!

Förtydligande.

När jag får kommentarer från folk med bloggar svarar jag ofta i deras blogg. Eller i mitt eget kommentarfält. Men när nån utan blogg kommenterar något jag vill svara på blir det svårt. Angående det jag skrev i förra inlägget och Oskars kommentar. Jag svarade på den i kommentarfältet men jag vill även skriva här.

Det handlar alltså inte om att sitta på tunnelbanan och se på folk och inbilla sig att dom inte har förstått det här med livet, att det bara är jag som tänker. Det handlar om självinsikt och inget annat. Vissa har det, andra har det inte, vissa har mer och andra har mindre. Jag vet ingenting om människorna jag ser på stan. Men när jag pratar med folk. Då framgår det rätt tydligt. Det kan handla om allt från att man säger ett ord lite för ofta till stora brister i personligheten, tex att man är en bräckare som alltid ska veta bäst och vara värst. Folk är inte medvetna om saker som dessa. Det gör dom till sämre människor. Jag är absolut inte perfekt, jag har massor med brister, men jag känner till dom. Och kan erkänna dom. Och känna igen brister i andra. Det gör mig till en bättre människa. Jag anser mig vara unik på det sättet, men jag inbillar mig på intet sätt att jag är den enda som har fattat "meningen med livet", or lack there of.

I alla fall. Det enda positiva med hösten... Är det ni ser här nedan. Sånt här mys är det hemma hos oss varje kväll. Och lite varje morgon. Jag kan inte få nog av ljus.

Självinsikt. Självmedvetenhet.

Igår skrev min lillebror en lista på facebook. "Saker jag stör mig på" hette den och där fanns allt från "folk som säger tröck istället för tryckte" till "bräckare" till "folk som tar allting, inklusive sig själva, på lite för stort allvar". Vi satt över msn och skickade olika såna här till varann och det fick mig att inse att det inte finns nån gräns för hur mycket saker (läs: människor) det finns att störa sig på. Det fick mig också att börja fundera över alla dom här människorna, med alla dom här egenskaperna. Hur många dom är egentligen och hur lite självinsikt och självmedvetenhet dom har.

Man kan egentligen sammanfatta det som så: Finns det något jag inte tål, en egenskap jag verkligen föraktar hos människor, så är det avsaknad av självinsikt och självmedvetenhet. Jag kommer aldrig förstå hur man kan gå genom livet utan att någonsin ifrågasätta- eller analysera sig själv. För det är väl så det måste vara, det är väl därför vissa är så ovetande? Jag är nog lite extrem och det kanske beror på ett stort mått av självupptagenhet, men jag känner mig själv utan och innan. Jag tänker på mig själv och mitt beteende extremt mycket. Jag vet precis hur jag är, vad jag har för bra egenskaper och vad jag har för dåliga egenskaper. Och det finns inget som någon skulle kunna säga till mig om mig som jag inte redan känner till.

Andra människor däremot... Ibland känns det som att jag vet mer om en människa som jag har träffat i fem minuter än den vet om sig själv. I alla fall om människans personlighet. Folk brukar säga att jag har bra intuition och människokännedom och det stämmer säkert, men nu tänker jag att det kanske beror på att jag under hela mitt liv har analyserat och utvärderat mig själv till förbannelse. Jag har sån självinsikt och sån självmedvetenhet och jag har blivit så rutinerad vad gäller analyserande av personlighet att jag kan läsa av, döma ut och kategorisera vem fasen som helst.

Jag har alltid undrar varför jag på sätt och vis ser ner på så många människor. Även folk jag tycker väldigt mycket om kan jag känna mig lite överlägsen på vissa områden och jag har aldrig kunnat sätta fingret på varför. Men det har ju med det att göra. Dessa människor kanske inte saknar självinsikt helt och hållet, men på vissa punkter brister det ofta och eftersom jag ser allt hos en människa, även saker den själv inte har en aning om, känner jag mig alltid lite bättre. Så länge det är så kommer jag ju aldrig vara på samma nivå som en annan människa.

Man kan se det som en nackdel. Jag kan inte gå lyckligt ovetande om mina egna brister och jag är ständigt medveten och ifrågasättande vad gäller mig själv. Jag kan sällan tycka om människor till 100% eftersom det ofta finns något att förakta. Men jag värdesätter ändå det här hos mig själv. För genom att känna sig själv känner man andra. Och genom att känna sig själv och andra har man alltid ett övertag.

Känner man inte sig själv kan man inte känna andra. Och känner man inte sig själv och andra är och förblir man en underlägsen individ i samhället.

...En sån vars egenskaper jag och min bror skriver listor om.

(Och ja, jag är fullt medveten om att jag låter sjukt överlägsen nu.)

Råkade shoppa lite.

Undrar varför jag har mest inspiration till att skriva på morgonen. Innan lunch. Så har det alltid varit. Oavsett om det har gällt skrivande för nöjes skull eller skrivande i pluggsyfte. Och det gäller allt egentligen. Jag jobbar bäst på morgonen.

Jag tänkte åka iväg på lunchen och köpa Osis Dust it och ett skärp. Hittade inget dust it så jag sket i det.

Istället kom jag tillbaka med:

-Två skärp
-Ett par leggings
-Två ringar
-Tre armband
-Ett läppglans (XXL plumping effect med micro collagen, jag väntar fortfarande på plumpingeffekten, men den verkar utebli?! Va fan!!!)
-Make up sponge(ar)
-Sminkborttagningsservetter
-Strumpor

Ja. Jag tror det var allt. Vad fan är det för fel på mig? Då avstod jag även från en hel del som jag fick för mig att jag behövde.

Oh well. Det var fina grejer och jag har råd så vad spelar det för roll egentligen?

Apropå nostalgi.

Jag laddade ner ett gammalt album igår. Närmare bestämt "Spin" med Darren Hayes, från 2002.

Året är 2009. Det är höst. Jag sitter i soffan och tittar på Stockholm Arlanda. Min sambo sitter i rummet brevid. I reklampauserna sätter jag på mig mp3spelaren och lyssnar på några av låtarna...

...Och plötsligt. Året är 2002. Det är sommar. Jag bor i en källare hos en galen familj i Danderyd. Tillvaron är kaosartad med ströjobb och struliga killar. Jag går ut i sommarkvällen, tar med mig min cd-freestyle med ovan nämnt album i, sätter mig på en bänk och tar mitt feströkande ett steg för långt genom att röka upp cigaretterna från förra helgens festande i nyktert tillstånd en helt vanlig vardag, alldeles ensam.

Det är fan inte speciellt bra musik, men satan vad nostalgiskt! Och gudars vad söt han är. Synd att han visade sig vara gay. :)